Hej på er grisiga sagor och sagogrisar. Haft en hysterisk helg. Kan man väl säga. I fredags åkte jag ut till mor min för att hjälpa na' med torpet. Städa, tvätta, feja. Gjorde rent badrumsgovlet med en diskborste. Ni hör ju. Hysteriskt. Lördagen fortsatte med lite hejande på släkten, man får väl passa på när man ändå är ute i Skuttis. Fick världens finaste pärlplatteunderlägg (fult ord by the way) av Alleballe som han hade görit alldeles själv. Ååh gulle! Hem med bussen och när jag ska gå in på min gård får jag se något ytterst oväntat. En tant i rullstol. Nu tänker ju ni att "Vaddå en tant i rullstol? Det är ju inte så himla overwhelming!" men ni förstår att hon hade varken jacka eller väska med sig, utan var bara iklädd en tunn tröja och ett par brallor samt tofflor. Som den trevliga och väluppfostrade människa jag är gick jag fram och frågade vart hon skulle. Svar: Jag ska till sammariten. På gudstjänst. Fråga: Men du har ju ingen jacka. Är det inte kallt? Svar: Jo. Fråga: Ska du inte gå hem istället? Svar: Jo. Fråga: Vill du att jag ska följa med dig till dörren? Svar: Ja tack gärna.

Sen kallpratade vi lite och jag märkte ju att alla hästar inte riktigt var hemma och när vi hade rullat några meter kommer det fyra människor springandes och vevar med armarna. "Där är hon, vi ser henne!!". Jag kände mig som en riktig vardagshjälte men när en av männen kom fram till mig sa han bara "Jasså det var du som hade henne?". Så tog han över och gick iväg med tanten. Vänta vänta vänta. VA?! Trodde fanskapet att jag gått och tagit en kärring i rullstol, kört runt henne på gården några varv för att sen lämna tillbaka henne bara för att det var kul? Jag hade åtminstone väntat mig ett "Tack" och en klapp på axeln. Men icke. Blev helt paff. Där fick man för att man för en gångs skull var lite omtänksam.