Denna arbetsdag var väl lite sissådär. Höll på att bryta ihop där ett tag för att det var så djävulskt mycket post. Och reklam. Och Uppsalatidningen. Trodde jag skulle komma in så sent så man skulle fått ta postbilen hem. Tur säger väl jag att det inte hände. Kom hem halv sex, drog i mig en gammal matlåda innan man tjugo minuter senare hade svidat om till fotbollskläder för att motvilligt promenera till gärdet. Kul träning och lite planerande av Marreparres 18-årstillställning på lördag. Kastade mig in i Lindas bil så hon fick köra hem en. Där väntade en nojig pappa som köpt nytt internet och hemtelefon. Fick då agera installatör i någon timme. Nu är klockan åt helvete för mycket och jag borde sovit för länge sen. I morgon blir det stan efter jobbet (för första gången sen jag kom hem om jag ska vara ärlig) för lite bankärenden. Shit vad vuxet det låter när man har bankärenden. Aja, a man's got to do what a man's got to do.

Ville bara upplysa er godhjärtade själar där ute att jag ska få tillbaka niotusentvåhundra-någonting på skatten. Det känns bra. Jäkligt bra!

Vaknade för djävulskt sent idag, blev upphämtad tjugo minuter senare för att varv på varv jama sig runt på Gränby och till sist blev det bio med Linda, Sanna & Linus. Såg Kvarteret skatan i Laholm. Ja, den var väl bra? Nä. Lite eljest kanske. Men det vägdes upp med att få se tre galningar släppa loss till "I'm feeling sexy and free-he-he-he" i bilen på vägen hem. Må vara det roligaste jag sett!

Nunnes hemkommen från Torvsätra där jag skrattat mig igenom Ice Age, haft djupa diskussioner med Linda och druckit en och annan kopp kaffe. Blir stressad av att kolla på klockan och samtidigt veta att man ska dra fram fanskapet en hel timma. Sov nu Sara. Bums!

Tvätta aldrig bankdosan i tvättmaskinen. Helst inte två gånger i rad och sen en två och en halvtimmes torktumling på det.

Dagen till ära har jag ätit frukost i solen, låtit morsan gått loss med saxen i håret, hälsat på morfar och blivit påhälsad av moster samt bokat London-resa med Linda & Marre. Jävla otur att man är som en disktrasa i kolan och hostar likt en 40-årstids rökare. Jag som redan har så lite papp har inte råd att vara hemma mer från jobbet. Försvinn dumma förkylning! Du står i vägen.

Den här väskan var jag och rotade fram ur farmors garderob idag. Man kan ju inget annat än älska den. Sen har vi bokat resan till Paris också som går av stapeln i slutet av maj. Hur bra som helst helt enkelt!

Så var det ju det här med hostmedicin. Finns det något vidrigare? Så fort skiten kommer in i munnen vill jag bara vara så oerhört dramatiskt och spotta ut det så det stänker på köksväggarna. Men för att undgå detta miserabla öde har jag varit lite finurlig mån tro. Jo, jag tänker att den slemlösande sörjan är en shot. Tjoho, då blir ju allt genast mycket roligare. Man står där, sjunger en trevlig snapsvisa, skål och vips så var det ur världen. Prova vettja, det funkar!

Har kikat runt på en massa bloggar och har på något konstigt sätt kunna peka ut en sak som de alla har gemensamt. Jo, det verkar vara väldigt viktigt för folk att berätta vad de har för kläder på sig var och varannan dag. Dresscode heter det med ett finare ord. Och då tänkte jag att jag är ju inte den som är den, så varför ska inte jag få bjuda på mitt val av kläder denna snöiga dag i mars? Efter bilden ska jag redogöra vart ifrån alla plagg samt accessoarer kommer ifrån, ifall det skulle hända att någon blev så impad av min stil att den banne mig också vill ha den tröjan eller de brallorna osv osv. Ja, har alla förstått reglerna? Då kör vi. Håll i hatten!

Vi börjar uppifrån och ner.
Glittrig pajletthatt - lånat av mor.
Solglasögon - en affär i Sydney.
Mysig tjocktröja - New Yorker.
Harembrallor- Chiang Mai, Thailand.
Strumpor - Johans, men antar att de är från Lindex.

Till allt detta bär jag några enkla armband plus svarmålade naglar. Jamen så där då hörni. Detta är alltså min vardagsklädsel som jag bär i min ensamhet i torpet. Hoppas ni blev lika nöjda som jag blev efter detta modeinlägg. Puss och kraaaaaaam!

I min allra snorigaste tillvaro har denna dag erbjudit oändligt många koppar kaffe (skippade tehelvetet. Tål inte för mycket av den sörjan), två filmer, slängt ihop lite bakad potatis (oerhört krångligt), brottat ner Marre samt förfrusit mina tår under lagets vinst mot Vaksala. Läget nu är väl att jag hostar som aldrig förr, det hugger i örat och jag fryser. Japp, täcket, sängvärmaren och sockorna är på. För mycket aktivitet för en sjukling tror jag visst. Jag har sagt det förrut och jag säger det igen. Stackars, och då menar jag verkligen stackars, stackars mig.

Flera täcken och filtar omringar mig, sockor och mjukiskläder. Darrar som ett löv. Sängvärmaren är uppvriden på högsta hugg. Ändå är det kallt och jävligt fast man ligger och trycker vid elden. Jag är sjuk. Ipren värkar inte. I morgon ska jag återgå till min soffa, täckena och dricka blaskigt te framför en sorgsen film. Jag behöver gråta. Stackars, stackars mig.

Då har man varit ute på en så kallad powerwalk. Powerwalk, vafan är det för jäkla ord? Kraftig gång. Är det det man har gjort alltså. Gått kraftigt. Flaxat med armarna och skumpat upp och ner? Vad härligt det låter. Nä, jag känner mig nog mer som en kraftig gångare. Känns bättre. Fast flaxet och skumpet behåller jag nog i min beskrivning av mig själv. "Sara, den kraftiga gångaren.". Perfekt titel för min kommande biografi.

Har tvingat och pinat min motvilliga kropp att ta sig ut på en springtur (nej förresten, läs: lunk. Har nog inte tagit mig ur det stadiet ännu.) runt rosendal. Var även en räddare i nöden och svängde förbi morsan för att mata min så kallade sommarkatt jag skulle ge all min kärlek till i tre veckor förra året. Veckorna tog slut, så även min kärlek. Katta blev kvar och springer fortfarande runt knutarna och skiter längs husväggen. Det där med katter är ju verkligen urmysigt..

Hej kära dagbok. Denna vecka har det gått bra med alla brev. Förutom att jag har blivit utskälld av en tant som sa att Posten var inget man kunde lita på. Sen råkade jag köra ner en liten lyktstolpe också. Plus att jag tappade ut en hel låda post på marken. Sen kom tanten som sa att posten inte var något att lita på utspringandes igen med näven i högsta hugg för att påpeka att jag var sen. Det stämde ju förstås inte alls. Nej jag var en hel timme tidigare än förra dagen. Förstår inte varför hon gjorde sig så mycket besvär för att yttra sig om det. "Passa jycken" skrek jag efter na när hon lunkade sig tillbaka till sin lägenhet. "En vacker dag ligger den under min bil". Nej så sa jag ju förstås inte. Bara ett litet önsketänkshot. Sånna får man faktiskt ha ibland. Om det gäller suriga tanter förstås.

Har nyss vaknat upp ur en alldeles vanlig och hederlig söndagsbakiskoma. Måste yttra mig om att Saluhallen var ju ett riktigt trevligt ställe. Och goda shots hade de ju. Farligt. Det enda dåliga var att stället endast kunde erbjuda två toaletter. Nämen vafan, kön började ju nere vid biosalongerna varenda gång man skulle tömma blåsan. Jag och Linda hittade två riktiga hulliganer till polers där i kön och tillsammans var vi oslagbara. Vi ordnade upp kösystemet och tog tid på de som gick in på toan. Bankade om det tog mer än fem minuter. När vi var så kissnödiga att det gjorde ont i halsmandlarna, då tog våra inbrytarsidor över och vi slog oss ner på toaletten där lampan inte funkade. Fast man inte fick. Men herre gud, man har väl kissat i mörkret förr. Nemas problemas som man säger i branschen.