Oj vad jag skrattade när jag såg denna bild. Är ju förfan minst ett huvud kortare än alla andra. Inte undra på att man alltid fått stå/sitta i mitten. Och varje gång försökte jag komma med något nytt så att jag inte skulle behöva genomlida samma öde år efter år. Gömde mig bakom de andra, kom försent, stod på tå, tittade bort när fotografen noggrant granskade våra längdskillnader, ja you name it. Jag prövade allt. Men ändå så lyckades fotografen alltid hitta mig. "DU, sätt dig i mitten" sa de och pekade bestämt med hela näven riktad mot mig. De kunde väl ha varierat denna torra fras i alla fall. Är det så mycket begärt?