När man är en postman som jag så är det flera "speciella" händelser som sker varje dag. Man kanske får hjälpa en mamma att hålla upp dörren när hon kommer med vagnen, leka detektiv (för ytterligare information skrolla nedåt), vara psykolog eftersom alla ska öppna upp sig för brevbäraren och så vidare och så vidare. Sen bara för att man har postkläder på sig så blir man automatiskt någon slags lekledare för barnen vars morsor sitter och röker på balkongen. "Ååååh nu kommer brevbäraren, spring till henne och följ med na' en bit!". Så på ett flertal ställen har man en drös med ungar som springer före en i trappen, trängs i hissen och påpekar "Glöm inte den lådan. Varför fick inte den någon post? Glöm inte den lådan. Ska den få post? Glöm inte den lådan." Så där roligt när man är stressad som en gris och hungrig som fan. Svettigt och jävligt är det också. Men det värsta skedde igår mån tro. Det var en unge som sprang bakom, framför, på sidan, ja nästa på postbilen när jag körde mellan de olika gårdarna. Som den lugna och sansade människa jag är steg jag ur bilen och tog fram min allra lenaste och mest pedagogiska röst jag hade. "Du får tyvärr inte springa runt bilen när jag kör. Vänta tills jag stannat så kan du komma sen". Bra Sara, lugnt och fint! Jag fick ett glatt "Okej" till svar men när jag sätter mig i bilen och börjar rulla springer ungen efter igen. Ut ur bilen, sansad, pedagogisk röst. "Du får inte springa bakom bilen när jag kör." Ett glatt "Okej" till svar. När jag för tredje gången börjar rulla, och ungjäveln fortfarande springer bakom tvärnitar jag. I min allra vildaste fantasi skriker jag åt ungen att "Vilket ord i meningen "du får inte springa bakom bilen när jag kör" är det du inte förstår?" fast egentligen ger jag bara en mördande blick och han springer och gömmer sig bakom en sten. Fjärde gången jag kör och ungfan fortfarande springer bakom kastar jag mig ut ur bilen och skriker "Men hur svårt ska det vara? Vilket jävla däck vill du ligga under om cirka fyra sekunder? Huh? Huh? Det högra eller vänstra?" Jag vet, så oerhört coolt. Sa ju förståss inte så utan sa bara med en allvarlig röst att han skulle gå bort. GÅ BORT FRÅN BILEN!!!! Då försvann han. Till huset före mig. Han ställde sig i hissen och när jag kom dit med post vars vikt kanske var hundra kilo och jag precis ska öppna hissdörren trycker han på en knapp och vips så åker hussen uppåt. Utan mig. Ungen ler. Jag får ett psykbryt. Fyfan för barn!