Hej på er partypoopers och poopparties. Nytt år, nya möjligheter. Och nyårslöften. Vad fan är det bra för? Man sitter i ren desperation och säger att nästa år ska jag göra si, jag ska inte göra så, men sen faller allt pladask på en gång. Man bygger upp en fasad av en fejkad verklighet och när man inser att den inte är annat än ett stort jävla skämt gör det mer ont än man kunnat ana. Med detta sagt inleder jag det nya året som både ensam och mullig. Kanske kommer jag vara det genom hela tvåtusentretton också, kanske inte. Jag tänker inte lova mig själv att se ut som en fotomodell första dagen på stranden och jag tänker definitivt inte hoppas på en stormande kärlekshistoria när vårens små tecken börjar ploppa upp. Händer det så händer det och tvärtom. Jag tänker inte se de signalerna som inte finns och jag tänker inte läsa mellan raderna där det inte existerar något. Jag tänker inte ha några förhoppningar på det nya året och jag tänker inte låta mig luras. Jag ska bara vara jävligt glad och skratta med mina fantastiska vänner. Med detta sagt kan ju allt bara bli bättre. Eller hur?