Hej på er musarmar och armmusar. Höll på att bli dödad här om dagen. Jo, det är sant. Av en jävla hund. Och en sak ska ni alla ha klart för er, jag hatar två saker mest av allt här i livet. Det ena är när kaffet är slut, VISST?! Hur jobbigt som helst. Och den andra är hundägare. Alltså inte hundarna, inte deras fel att de uppfostrats till sjuka martyrer som bara vill skrämma skiten ur en, utan dessa så kallade ägarna som inte alls har något vett i huvudet. Dessa hatar jag. Skulle gå in på ett ställe med post här om dagen, öppnar dörren, och vad ser jag. Vad ser jag? En fetinghungrig schäfer som ligger på mattan framför mig. Den reser sig hastigt när jag kommer in, lugn och fin, lugn och fin. Jag hör ett glatt "Hej" från andra rummet. Hunden skäller, jag hoppar till, sväljer lite nervöst, smyger mig försiktigt fram till lådan, hunden skäller igen, jag väntar på att en räddare i nöden (alltså hundägaren) ska komma och brotta ner hunden och skrika "spring för livet". Men nej. Hunden går fram mot mig, jag trycks upp mot väggen och jag bara känner hur den vill äta upp mina små feta ben. "Går det bra med hunden där inne?" hör jag ägaren skrika. "DET GÅR FINT!! BARA ATT JAG ÄR LIVRÄDD OCH HAR HELA KALSONGERNA FULLA MET SKIT MEN ANNARS ÄR DET BRA!!!!!" Så jag fick spela mitt sista kort. Drog fram hagelbössan och sköt ner byrackan.

Jag är inte sjuk i huvudet utan bara väldigt väldigt trött. Hej då på er. Och nej, jag sköt inte hunden. Just so we're clear.